United States of EMMA

Hurra. 2011's första mentala breakdown är här. Jag har läst tillräckligt mycket psykologi för att fatta att det här bara beror på stress och att det kommer gå över efter tentan på tisdag, men fy fan. Nu känner jag mig ungefär sämst i världen. Idag på fotokursen skulle vi få ett nytt projekt att jobba med. Jag har känt mig ganska öppen för vad som helst men jag har haft ett skräckprojekt. Porträtt. Gissa fem gånger vad vi ska fota till nästa vecka. Porträtt såklart. Vad är problemet med det då? Jo för det första känner jag mig inte tillräckligt duktig på att fota. Vill inte att någon annan ska behöva ställa upp på mina fula okonstnärliga bilder. Men sen är väl kanske det största problemet att jag inte har någon att fråga om de kan ställa upp. Som utbytesstudent kan man ju räkna sina vänner på en eller två händer. När han sen började rabbla upp lämpliga personer att fota så var det mamma, pappa, syskon eller pojkvän/flickvän. Nån man känner väl. Fick mig ju att känna mig ännu bättre. Värdelöst. 

På dansen fick vi veta vad vi kommer bli testade på i rörelseprovet nästa vecka. Självklart bara sånna grejer de gick igenom när jag var sjuk. Första gången jag gjorde dem idag. Kommer aldrig kunna det till på torsdag. Tentan på tisdag behöver vi ju inte ens prata om. Den är så överväldigande att jag knappt kan förmå mig att plugga överhuvud taget.

Jag kommer aldrig klara att behålla mitt GPA efter den här terminen. Ibland får jag känslan av att folk tycker att jag får så mycket gratis eller att det jag gör måste vara lätt eftersom det ofta går bra. Men varsegod, här har ni baksidan, flaws and all. Jag kämpar ihjäl mig bara för att verka vara så jävla duktig på allt. Jag får inte högsta betyg bara av mig själv. Jag pluggar och kämpar som fan och får mentala breakdowns därimellan. Som nu. Men är det värt det? Fan vet jag.

Nu ska jag grina av mig en skvätt så kanske det känns lite bättre. Fy vilket muppigt inlägg.