United States of EMMA

Idag har det gått 118 dagar sedan jag klarade uppkörningen för mitt amerikanska körkört. De skulle skicka körkortet hem till mig, men det har fortfarande inte dykt upp. Att besöka DMV är garanterat att generera ett hysteriskt utbrott då man sällan skådat så ineffektiva anställda. Hundratals människor sitter i ett rum och bara väntar, inklusive personalen. Det är som att personalen rycks med av besökarna, och glömmer bort att det är de som får kön att röra sig framåt. Så jag var ju inte överdrivet sugen på att åka dit, utan bestämde mig för att ringa DMV och fråga om statusen på körkortet. Heh. Efter ett tag började jag undra vad som skulle inträffa först; att telefontiden tog slut, eller att de faktiskt tog mitt samtal. Något jag däremot blev varse var att DMV kan frambringa hysteriska utbrott utan att man besöker dem. Det räcker med att sitta i deras telefonkö och lyssna på den fantastiskt intetsägande hissmusiken i nån halvtimme eller så för att sedan få ett meddelande om att "Nu har vi gått hem för dagen. TJING PLING SUCKER! moahahahaha".

Okej så sa de kanske inte. Men det var undermeningen.

Så nu har jag gjort av med en stor del av mina mobilminuter den här månaden för ingenting. Näh. Då åker jag nog hellre dit på fredag och begår kollektivt självmord tillsammans med de andra stackars satarna som har ärenden där vars öden ligger i händerna på dessa arbetare utvandrade från jag-hatar-mitt-liv-och-vill-få-ditt-liv-att-bli-värre-än-döden-land. Det kostar i alla fall inget. Förutom mitt välmående och min själ.