United States of EMMA

Har nu på morgonen gjort ett första besök på DMV, även kallat hell on earth. Var inte så farligt faktiskt, men det kommer krävas fler besök eftersom jag naturligtvis inte lyckats göra allt rätt. Och i USA är det viktigt att göra allt rätt. Men de är väldigt noga med att inte tala om innan vad man behöver göra.

här är vad jag misslyckades med:


1. Hade inte smogtestat bilen (vi trodde att det skulle funka med förra ägarens smogtest, men icke!)
2. DMV tar bara check, cash eller kreditkort. Jag har inget av dessa och kunde därmed inte betala för registreringen av ägarbytet.
3. Hade glömt passet hemma och kunde därför inte ansöka om Kaliforniskt körkort.


Men jag fick med mig körkortshäftet så jag kan läsa på. Åsa (som var duktig och hade sitt pass med sig) fick skriva provet direkt, så frågan är ju hur svårt det kan vara egentligen? Ska verkligen försöka ta tag i det nu så det blir av!

• Fixa cykeln- check!
• Köpa försäkring till bilen- check!
• Beställa internet till lägenheten- check!
• Köpa ryggsäck- check!
• Få mina papper koiperade på internationella kansliet- check
• Hämta ut mitt Cal poly ID-kort- check!

Idag har jag fått många måsten avklarade! Vissa knepigare och tråkigare än andra..

Det gick förvånansvärt bra att få cykeln fixad! Han var inte alls lika creepy den här gången. Bilförsäkringen var en tråkigare historia. Jag tänkte att det skulle ta ca 30 min allt som allt. Vi var inne på kontoret i 2 timmar, och blev 250 dollar fattigare i ett svep, och 42 dollar fattigare i månaden. Dessutom fick vi veta att det kommer komma en till avgift på ca 200 dollar när vi ska registrera ägarbytet hos DMV. Möms! Och hur läskigt känns det inte att den försäkringen JAG står för bara täcker eventuella ANDRA personer jag skadar i en olycka? JAG får ingen sjukvård eller ersättning. Jag får lita på att den jag eventuellt krockar med betalar sin försäkring (vilket inte alla gör). Så sjukt system! Som tur är har jag en bra försäkring från Uppsala Universitet som täcker min sjukvård.

Sen har jag äntligen lyckats beställa internet hem till lägenheten som de ska komma och installera imorgon bitti innan jag åker till skolan. Jag lyckades snacka till mig en riktigt bra deal! 16 megabit bredband för priset av 8 megabit, OCH vi får kabeltv på köpet! Riktigt stolt faktiskt! :)

Sen har jag gjort mitt bästa köp sen jag kom hit- en ryggsäck! Det är faktiskt helt omöjligt att cykla med en axelremsväska om man varken har cykelkorg eller pakethållare. Stod länge och väl och valde men ingen av ryggsäckarna kändes bra. Jag skulle precis gå när jag hittade en längst bak gömd bakom några andra. På rea,och den är klockren på alla sätt! Allt som var fel på de andra är rätt på den här. Dessutom var det den billigaste. Tjohooo!

Jag hoppas kunna börja lägga upp bilder från och med imorgon! ååå vad det kliar i mina fotofingrar... har inte haft tid att gå ut och fota alls sen jag kom till stan- buuu!


Nej nu måste jag sätta igång och plugga! tjingeling!

Idag var jag iväg och fixade en lånecykel av en av lärarna på skolan som lånar ut cyklar till utbytesstudenter. Jag hade blivit förvarnad om att han är lite speciell, det ska vara rätt cykel till rätt person osv. Men jag tänkte väl inte så himla mycket på det, jag hade planerat att kunna spendera eftermiddagen vid poolen, jag skulle bara hämta min cykel först lite snabbt. Tjena Lena!!

Det tog en timme att få ut en cykel. En timme som spenderades med att jag fick lektioner i hur man håller i styret, hur man växlar, hur man svänger med cykeln och hur man går av cykeln. Jag kan (uppenbarligen) inte cykla trots 24 jordsnurr i UPPSALA. Och det första han sa var att mina kläder inte var lämpliga att cykla i (hade en klänning på mig eftersom det var så varmt). Dessutom pratade han med mig som att jag var dum i huvudet. Tillslut blev jag så less att jag nästan tänkte skita i hans jäkla cykel (den är ändå för liten för mig), och försöka hitta en begagnad någon annan stans. Kändes som att han bara klagade på allt jag gjorde. Blä! Men sen plötsligt så verkade han nöjd och då fick jag rulla iväg.

De från skolan pratar hela tiden om att vi kommer känna av kulturkrocken, så jag väljer att skylla på det och inte ta det personligt. Men det kändes inte så skoj när jag gick därifrån. Som tur var kunde jag muntra upp mig med lite poolhäng (premiärdopp!), och sen kom min nya vän Megan och plockade upp mig och vi åkte och köpte lite grejer till lägenheten. Typ kuddar, förvaringsgrejer, durkslag mm. Och så det bästa av allt... en plattång! Äntligen!!

Nu måste jag gå och lägga mig för imorgon börjar skolan!! Ska bli jättekul!!

Saknar er där hemma!

Vi vaknade med träningsvärk efter alla samarbetsövningar dagen innan, och de flesta var mest sugna på att åka hem, men vi var tydligen inte riktigt klara med att presentera oss, vårt land och vårt huvudämne så vi höll på med det fram till lunch innan vi äntligen fick sätta oss i bilarna och åka hem. Det var kul att campa, men andra dagen ville man mest hem.

Väl hemma träffade jag Åsa och vi beslutade att vi ska dela på min bil, vilket känns jätteskönt för mig. Vi bestämde oss också för att försöka fixa mobiltelefoner och åkte ner på stan. Hittade inga bra där, så vi tog bussen ut till ett shoppingställe (nästan lite som boländerna). Där köpte jag en telefon, jag vet inte om den är nåt vidare, men nu har jag en iaf. Jag fick också 20 dollar i presentkort på Best buy när jag köpte den, så de pengarna ska jag nog lägga på en plattång. Geez vad jag saknar min plattis!! Sen tog vi bussen tillbaka hem, trodde vi. Men bussarna i det här landet är inte som hemma. Uppenbarligen tog vi den sista bussen för dagen (kl 18) och fick hoppa av i stan. Meeen vad gör väl det när Abercrombie fortfarande har öppet, och dessutom har världens rea? ;) Det var kallt ute så jag köpte en mysig hoodie att ta på mig på vägen hem, och en jättesöt klänning. Klänningen hade kostat 60 dollar, men var nedsatt till 16. LIKE!

På kvällen gick vi på vår första collegefest hos en av mentorerna. Det var trevligt, beer pong och allt, men jag kan ärligt säga att jag känner mig gammal. Tror vi gick hem vid tolv, och då sov jag gott.

Vi samlades vid skolan innan vi packade in oss i bilar och åkte iväg till stugorna vid Ocean Pines där vi skulle bo. Det var ett jättefint område, där jag tror att de brukar ha läger för barn/ungdomar på somrarna. Det fanns en slags hinderbana där det gällde att samarbeta som ett lag, som var jättekul. Vi gick ner till stranden (som mest var klippor) och kollade på ”tide pools” och vi fick massa god mat. På kvällen gjorde vi s’mores vid lägerelden. Jag träffade några riktigt trevliga amerikaner som är mentorer, som jag tror att jag kommer kunna umgås lite med. En av dem har varit utbytesstudent i Uppsala, och hon och jag ska baka semlor! Möms!

Introduktion för alla internationella studenter på Cal poly. Vi var i skolan ungefär 9-15, och fick massa massa massa information om allt och ingenting. Sen fick vi lunch, och fick träffa våra mentorer och presentera oss ungefär 100 ggr med vårt namn, var vi kommer ifrån och vad vi läser som vårt huvudämne. Det är fortfarande det man får svara på mest, så det börjar bli ett mantra!

På torsdagkvällar är det farmers market i downtown SLO. Det är en folkfest där (nästan) hela stan samlas nere på huvudgatan och köper frukt och grönsaker från lokala odlare, och man kan köpa god mat i massa olika stånd. Sen är det folk som uppträder (jag såg små peewees i cheerleading! Såå söta!) och olika band som spelar. Det var riktigt kul och grönsakerna är jättebilliga och goda! Så jag ska nog försöka handla så mycket som möjligt där och skippa mataffärens grönsaker. När jag kom hem var det dags att packa väskorna igen (de som jag precis packat upp! Dang!), för på fredagen var det dags att åka och campa!

När jag checkat in i receptionen var det bara att försöka hitta lägenheten. Den ligger lite avsides på området, men det gör inte så mycket. Det är väldigt tunna väggar här, så det är bara skönt att inte ha så många unga grannar runt sig (det där med ålder är himla viktigt här har jag märkt!). Jag bor i en trerumslägenhet i två plan. Det finns två lite mindre rum och ett lite större. Jag bor i det stora rummet på övervåningen, och det är jag jättenöjd med!

Det ingår en säng och ett skrivbord med stol. Jag har sett några av de andra skrivborden och kan ju säga att jag har haft världens tur!! Mitt är vitt och fint, men fina luckor för skåpen. De andra är jättegamla, målade bruna och verkligen skitfula.

När jag fått upp alla mina saker blev jag sugen på att hitta bilen som jag köpt hemifrån Sverige. Den skulle stå parkerad på området, så jag tog mig en promenad i krokarna. Hittade den-proppfull med grejer! Den tidigare ägaren, som också var svensk utbytesstudent, lämnade kvar saker som är bra att ha, till exempel täcke, kudde, skrivbordslampa, skrivbordsmaterial mm. Tråkigt nog lämnade hon även kvar en massa grejer som enligt mig är sopor. Typ presentpapper, otvättade (eller åtminstone fläckiga och smutsiga) lakan, odiskade eller kanske bara dåligt diskade köksgrejer, ett gammalt gosedjur… ja listan fortsätter. Det var så övermäktigt att jag tappade all ork och bestämde mig för att hälsa på den andra svenska tjejen på området, Åsa. Vi bor nästan grannar, vilket är både kul och skönt. Jag frågade om hon ville vara med och plundra bilen och se om hon ville ha lite grejer från den. Hon tog en del men resten dumpade vi i en container. Så skönt att få hjälp! Annars hade jag stått kvar där en vecka senare och rensat!

När vi var klara gick vi ner downtown och unnade oss middag ute. Vi kollade runt lite i stan och vid skolan innan vi gick hem. Väl hemma igen försökte jag packa upp så mycket som möjligt, men det var bara så himla jobbigt. Längtade så sjukt mycket efter Lasse… Så jag grät min första skvätt i SLO. En stor skvätt.

Dags att åka norrut mot San luis obispo, eller SLO som lokalinvånarna säger. Först vinkade vi av Emilie som skulle hem till Sverige. Sen skulle jag ta min buss kl 8 från en annan terminal på flygplatsen. Eftersom Emilie skulle flyga så var vi tvungna att släppa av henne ganska tidigt, så jag var vid min hållplats redan kl 7. Men jag tycker det är skönt att vara i god tid så det gjorde ingenting, förutom att det var riktigt kallt i LA den här dagen så jag frös som en tok! När klockan blir 8 kommer det en massa bussar, men ingen av dem är min buss. Klockan blir tio över 8, tjugo över 8, halv 9… Men ingen buss! Under den här tiden har flera av de andra busschaufförerna frågat vilken buss jag ska med, och sagt att jag är på rätt ställe, men nu börjar jag bli tveksam. Jag frågar en annan busschaufför om det möjligtvis är så att Coastflyerbussarna brukar vara sena in till flygplatsen (trafiken i LA är ju hemsk, och bussen har andra stopp innan flygplatsen). Det brukade de inte.  Nu har jag ledsnat på att vänta och drar fram min biljett för att se om det finns något nummer man kan ringa och kolla vad som hänt. Det är då jag upptäcker det: på biljetten står det 8PM. Inte 8AM. Jag ska inte åka förrän om 11,5 timme!!! Noooooooooooooo!!! Panik panik panik!! Fy vad jag kände mig ensam och utlämnad! Men jag ringde hem till Sverige och pappa svarade och hjälpt mig att kolla upp när nästa buss skulle gå, vilket var kl 9AM. Alltså om en halvtimme. Lite lugnande i alla fall! Men skulle jag få åka med bussen på min felaktiga biljett, eller skulle jag behöva köpa en ny för 65 dollar? Skulle det finnas plats på bussen? När bussen kom körde jag en fuling och plockade fram bambi-ögonen, just in case. ”NO problem, sweetie”, och så var det bara att hoppa på! Det var typ jag, några collegekillar som skulle till Santa Barbara och ett par pensionärer på bussen. Chauffören bjöd på godis och var härligt amerikanskt serviceinriktad- like!

Vi som skulle till SLO fick byta buss ungefär halvvägs, och den chauffören var lite konstigare. Han var ytterst motvillig att vrida ner AC:n, fast vi andra satt och hackade tänder. Skum! När vi kom fram till stationen i SLO var det bara jag kvar på bussen. Jag mindes hur tungt det hade varit att släpa mina väskor 100 meter i New York, så jag bestämde mig för att ta en taxi till lägenheten. Busschauffören ringde efter en som skulle komma om 10-15 minuter. Tur det tänkte jag, för vid busstationen huserar SLO’s finest- ett gäng uteliggare med mentala vanföreställningar. Ytterst stressande att stå där med allt du för tillfället äger och har packat i fyra väskor som de bara kan gå fram och ta av dig. Det kom ingen taxi inom 10-15 minuter. Den kom efter 35 minuter. Jag vet inte om det är svenskt, men lite irriterad blir man ju! Hur som helst så kom jag fram till min lägenhet snabbt och bekvämt.

Sista dagen i Los Angeles och vi fick äntligen lite sooool!!! Vilket självklart resulterade i att jag brände mig som satan. Eller jaa.. Jag använde ju solkräm. Men hade mest på lite på måfå. Vilket betyder att jag brände mig som satan, lite på måfå. Ser inte klokt ut. Nästan lite som ett sånt där test man gör hos tandläkaren för att se var man slarvar med att borsta. Jag slarvar med att smörja in baksidan av mina ben, ungefär 10 cm ovanför knävecket och neråt. Samt lite på sidfläsket, en bit på vänsterhanden och en bit på vänsterfoten. Och några streck på armarna.

Jaja, nog om min misslyckade bränna, dagen spenderades på Manhattan Beach. Sol men inget bad. Jag har inte så stark dödslängtan att jag frivilligt badar i så kallt vatten. Huvva!

På kvällen var det dags att utföra lite shoppingärenden så vi åkte till third street, där vi blev igenkända som svenskar utan att ens prata svenska med varandra. Emilie och jag var inne i en affär och kollade på lite grejer (under tystnad) och helt plötsligt kommer det fram en kille och säger: ”Och här har vi mer svenskar!” och syftade på oss. Är det så uppenbart? Iofs har Emi och jag ägnat en hel del tid åt svensk-spotting, och haft himla många rätt utan att först höra dem tala svenska.

Middag åt vi på Benyhanas, en japansk restaurang där kocken tillagar maten vid bordet där man sitter. Himla festligt!!

Disneyland! Oh lord. Vad ska man säga? Det var så underbart att jag nästan ville grina en skvätt ibland. Det hoppades en hel del upp och ner i ren glädje. Vilket fantastiskt ställe!! Vilka miljöer! Och vilken underbar personal! The happiest place on earth. Fo shoe!!

Jag har sååå många fina bilder, men just nu sitter ett gäng med danskar och kollar på fotboll och hoggar hela nätet här, så det tar 10 minuter att ladda upp EN bild! Så jag slänger bara upp texten nu och hoppas att jag kan visa alla fina bilder någon annan gång! Påminn mig!

Söndag

Fortfarande tråkigt väder, men vi tog en tur till Venice beach och åt födelsedagsfrukost eftersom det var Reijes födelsedag. Drack den godaste varma chokladen på år och dar!! Möms! Spanade på folk och träffade på svenskar. Träffade även på en kändis, han som spelar den läskiga killen i Prison break, han med fickan på byxorna.. Han kom cyklande förbi. Vi kollade lite på skateboardkillar och tjejer, och sen gick vi vidare och kollade på kanalerna.

På vägen hem stannade vi till på en mall och kollade lite i affärer.

Vid middagen fick jag pröva på min första riktiga mexikanska restaurang, och vi fick sällskap av Emilies kusin Nadia.

Första riktiga dagen i Los Angeles.  Vi inledde dagen med att ta ut hundarna Lisa och Maja på promenad i en park. Uppe på några kullar(?) kunde man se ut över hela Los angeles, ända till Hollywood-skylten, men det var för disigt den dagen.

Det var riktigt kallt, men vi var optimistiska och efter en lunch på taco bell åkte till Manhattan Beach. Vi kröp ner under handdukarna och tog på oss varma tröjor och satt och tittade på havet och hoppades att solen skulle titta fram. Det gjorde den inte. Men jag fick se surfare, pelikaner, baywatch-livräddare och så det bästa- delfiner!

När vi gett upp hoppet om en dag på stranden åkte vi till Beverly Hills och Hollywood och jag fick turista lite. Så häftigt att få se alla platser man sett på tv!

När det blev dags för middag åkte vi vidare till the City Walk, som är ett område utanför Universal Studios parken. Åt mina första amerikanska revbensspjäll (för övrigt det godaste jag ätit sen jag kom hit!) och kollade i lite affärer innan det var dags att åka hem och sova.

Första kvällen i Los Angeles åkte vi iväg på någon slags fest på Fred Segal, eftersom en av Reijes vänner var där och visade upp sina bälten och väskor. Det var sjuuukt mycket folk där, och jag var så himla trött. Kände mig som en zombie bland alla fräscha Hollywod-partymänniskor. Men jag hade faktiskt varit vaken i över 24 timmar, så jag tycker det är okej. Efter det åkte vi till ett jättemysigt område i LA som jag tror är någon slags Farmers market plats om jag inte minns fel? Det var iaf en jättefin gågata med massa affärer, och så åt vi middag på The Cheesecake Factory- mums! Efter det åkte vi hem och jag somnade som en stock.

Fick skjuts till Arlanda av mamma och pappa. Jättejobbigt att säga hej då, helt plötsligt var man fem år igen och ville bara stanna kvar hemma och kramas. Men tillslut var det ändå dags att gå på planet. Jag hade blivit lovad att få lite specialbehandling eftersom jag är så flygrädd men det verkade de ha glömt bort. Jag frågade iaf igen vid gaten om det var okej att jag gick på planet nästan först, och fick smita på efter att jag tagit lite najsigt knark inne på en toalett.  Jag tycker det allra värsta förutom starten är att gå igenom tunneln som leder fram till planet, men det gick hur bra som helst! Varför har jag inte tagit lugnande innan flyget förut? Efter en stund kom mina stolsgrannar som var ett trevligt par från Norrland. De skulle till North Carolina och tyckte lite synd om mig som var ute och reste alldeles själv. Själva flygresan gick bra, även om landningen i New York var onödigt svajig enligt min mening! Det var inte bara jag som höll i mig kan jag meddela! Continental har riktigt bra underhållning på planet, jag hann inte se alla filmer jag ville- fem plus! Dock minus för den ostigaste maten någonsin. Jag valde att äta kyckling till lunch, i tron om att det var ett nyttigare alternativ än biff… Jo tjena Lena!  Panerad, friterad, ostfylld kyckling. Följt av en varm macka som var dränkt i smält ost till mellanmål, och så lite chips som ytterligare mellanmål. Nääh…  Var ganska trött på ost och fett sen.

Väl i New York fick jag få igenom imigration, vilket är lite nervöst med visum. Tänk om något är fel och de skickar tillbaka en hela vägen till Sverige liksom??? Det tog tid, men gick bra. Dags att hämta ut bagaget och släpa det bort till nästa incheckning. Det är en vandring på ca 100 meter och är för de flesta inte så märkvärdigt. Men jag kan lova att det är ganska knepigt att transportera sin egen kroppsvikt fördelat på fyra olika väskor. Jag var helt slut efteråt!! Men sen var det bara att hoppa på ett tåg till rätt terminal, vinka till frihetsgudinnan, krångla sig igenom alla 7011 säkerthetskontroller och sen hoppa på nästa plan till Los Angeles. Väl där mötte Emilie och hennes pappa Reije upp mig! Så himla glad att Emilie bestämde sig för att hälsa på just då, och att jag fick bo hos dem!

På vägen hem från flygplatsen åkte vi till Stranden för att kolla på solnedgången- SÅ fint!